Mitt uppe i ekorrhjulet
Så, ledsen för deppigt inlägg igår! Men tror att den "grå väggen" trängt sig in i hjärnan. 3 dagar med konstant dimma och 8 grader. Härliga tider, tvättäkta novemberväder! Mitt uppe i ekorrhjulet är man, livet handlar bara om att jobba, sova, handla mat, och så hästen.
Förutom igår, när mamma och pappa bjöd in till bio och middag! Ett välkommet bryt mitt i veckan. Jag rejsade till stallet och mockade åt Fille och rejsade tillbaka, bytte om och kastade mig på en buss till Slussen. Mådde illa på slutet, det är så sjukt gungigt på bussarna och jag är inte van... Nåja, promenaden från Slussen till Söderhallarna gjorde susen. Mådde prima sen. Vi sågs på en grekisk restaurang och vi alla åt Souvlaki med tsatsiki. Med ett glas rött vin. Mumma! Tror inte jag ätit någon riktig mat på flera dagar så jag kastade tyvärr i mig maten och åt sedan upp allas rester. Charmigt...
Väl på bion köpte jag 5 olika Haribogodissorter i påse och en mellanstor cola. Åt inte upp allt såklart!
Egentligen, det jag ville skriva av mig om är Fille. Jag flyttade ju honom till Stall Sandö som bara ligger fem minuter längre bort i slutet på augusti. Sen vi kom dit har jag haft 1 equiterapeut, 1 kiropraktor och 1 massör att titta på honom. Han har ju sitt kors som han måste få tillrättat ca 1 gång per år, sen har han vuxit i sommar och tappat alla muskler så operation bygga muskler är i full gång. Han fick en viloperiod för han verkade så trött och en vända trodde "vi" (inte jag egentligen men man får ju för sig saker så fort någon mer utbildad än en själv säger något) att han var halt. Nåja, efter mycket om och men, longering med viktboots (så konstig grej), akupunktur och lite skrittvila och en massa lusern så har vi nu ÄNTLIGEN kommit på rätt spår. Särskilt en värdefull hjälp har varit massörskan. Hon har varit ute hos Fille 2 gånger och nu har vi en plan. Han är svag i höger bak och kommer få massage där lite mer regelbundet men kortare pass. Hans kors och rygg är så fin efter hon varit där och knådat, jag har alltid tyckt att hans bakdel ser så knotig ut, så hoppas, hoppas att det kan bli bra och att han bygger en massa muskler och får en sån där härlig rund rumpa =) Hon kommer ut ikväll igen och har en sån där första kort session.
Vi har också haft båda sadlar på omstoppning samt att tandläkaren kommer ut nästa vecka. Det är verkligen ALLTID något... Men det är även roligt, jag lär mig en massa, det känns kul att åka ut nu, finns så mycket kompetens runt omkring mig. Har fått så mycket svar på olika frågor jag haft om Fille och andra saker. Det är skönt att vi får allt "fixat" inför flytt till England....!
Japp du hörde rätt! I mars bär flyttlasset av och Fille ska med! Jag har sagt upp mig från jobbet, Tom har nytt jobb och jag LÄNGTAR efter att få börja mitt nya liv med Tom! Jag ska gå ner i tid från och med januari för att ha tid att åka dit och reka ordentligt med stall och jobb, starta upp en bankkonto m.m. Sista jobbdagen är den 22/2. Känns så rätt!
Kan man säga upp sig från sitt yrke?
Ibland, tyvärr ganska ofta, kan jag verkligen känna så. Att jag kastar in handduken. Ger upp. Vill inte mer. Att jag inte är ämnad för detta.
Kollade nyss igenom mitt Instagramflöde och första bilden föreställer min gamla studiekamrat från Ersta, glädjestrålande i vita sjukhuskläder och hon har skrivit "Praktik på Ekens barnavårdscentral, får klämma och känna på gravidmagar ... förstå att det finns en minimänniska därinne, det är ett mirakel" (typ något i den stilen). Helt lycklig var hon!
Min första tanke var att jag sov mig igenom den praktiken. Jag är lite smått avundsjuk på hur hon känner, så entusiastisk över sitt kommande yrkesliv inom vården.
Att jag sov mig igenom en praktik borde varit ett varningstecken redan då!? Ändå genomförde jag hela utbildningen. Något måste man ju jobba med?
Skulle jag vetat då att jag x antal år senare fortfaramde skulle sitta och ångra mitt yrkesval så hade jag hoppat av där och då. Det gynnar ingen i längden, varken mig eller mina patienter/elever.
Jag borde verkligen aldrig blivit sjuksköterska.
Livet på en pinne
Det är fem månader sedan jag bloggade. Jag tror att just efter jag skrivit det förra inlägget åkte jag och min pappa till Les Arcs i Frankrike för att åka skidor med engelsmännen. Jag anade verkligen inte då vilken vändning mitt liv skulle ta! Jag kom hem och var kär. Eller ja, jag kunde nog inte riktigt fatta vad som hade hänt. Var så förbluffad, överväldigad, chockad och vågade knappt tro det. Men ja, jag hade blivit så fint uppvaktad av världens charmigaste, roligaste, mest omtänksamma, snyggaste unga engelsman under hela resan!
Min pappa var med och jag grät en skvätt i hans famn på bussen på vägen till flygfältet. Det var mycket känslor som härjade i min kropp. Jag som skulle vara ensam för resten av mitt liv, satsa på hästarna...
Så Tom kom och hälsade på mig i Stockholm en dryg månad senare, och sedan dess har det varit vi! Snabba beslut, lite "KBK"-känsla över det hela. Men jag tror att i vår ålder behöver vi inte vela så mycket. Vi vet vad vi vill ha, och det känns bra, så why not!?
Vi har hunnit ses minst en gång i månaden, och har till och med hunnit vara på Irland tillsammans. I sommar ska vi till Frankrike igen, och sedan på ett bröllop i Oslo. Tom letar jobb just nu, men förhoppningsvis får han ett snart. Så kan jag flytta dit... Älskar verkligen England! Fille ska med såklart.
Joråsåatte... Life is good!
Min pappa var med och jag grät en skvätt i hans famn på bussen på vägen till flygfältet. Det var mycket känslor som härjade i min kropp. Jag som skulle vara ensam för resten av mitt liv, satsa på hästarna...
Så Tom kom och hälsade på mig i Stockholm en dryg månad senare, och sedan dess har det varit vi! Snabba beslut, lite "KBK"-känsla över det hela. Men jag tror att i vår ålder behöver vi inte vela så mycket. Vi vet vad vi vill ha, och det känns bra, så why not!?
Vi har hunnit ses minst en gång i månaden, och har till och med hunnit vara på Irland tillsammans. I sommar ska vi till Frankrike igen, och sedan på ett bröllop i Oslo. Tom letar jobb just nu, men förhoppningsvis får han ett snart. Så kan jag flytta dit... Älskar verkligen England! Fille ska med såklart.
Joråsåatte... Life is good!
Vi prickar in snöstorm igen
Självklart ska det vara snöstorm när vi ska åka första gången sedan vi var på Brunmåla, som ju var i November!
Dessutom är det årets första hoppträning för Haking, jag som taggat och längtat i 3 (!!!) månader på detta. Nä, inte den här gången heller ska lite snö försöka stoppa mig, tänkte jag.
Tack och lov så följde Julia med som mitt mentala stöd och andra hand. Utan henne hade jag nog inte åkt. Hjärtklappningen innan jag ens åkte hemifrån stallet var inte nådig... Men den gick över och så var det bara att köra lugnt och försiktigt.
Fille traskade in i transporten utan att blinka både innan och efter träningen. Älskade lilla prins!
Hoppträningen då? Alltså wow... Jag visste att jag skulle få ut så himla mycket av att träna för Haking. Han ger ris och ros direkt, precis vad jag behöver. Jag har så mycket hoppningsolater... Så nu ska jag äntligen få satsa på att bli rumsren i min ridning, som Haking uttryckte det. 3 saker som jag ska tänka på är:
1. Börja använda yttertygeln. Med yttertygeln sätter du ramen för hästen. Innertygeln är BARA till för att visa vägen och ställa. BARA! Alltså gör man allt annat med yttertygeln.
2. DIRIGERA hästen. Och kom ihåg innerskänkel - yttertygel.
3. Klappa ALLTID med innerhanden. Annars förstör du kommunikationen som du ska ha med yttertygeln.
Alltså det är egentligen så basic. Men jag är en virrpanna och fokus de senaste åren har mest varit på att få Fille att hoppa. Så min ridning har fått sättas åt sidan. Men nu, äntligen!
Och jag kände en sån enorm skillnad på sprången när jag styrde honom men yttertygeln. Han svarade så fint! Hade jag bara vetat detta innan.. Dock tror jag inte att vi hade kunnat börja träna för Haking förrän nu, mognandsmässigt.
Planen är att sätta grundridningen i några månader, sen tror jag att saker kommer att lossna för oss. Förhoppningen är ju att kunna hoppa en 110 bana med lätthet.
Jag fick känslan igår att höjden inte kommer att vara några problem, bara han får lite mer styrka och rutin. Han hoppar mig ur sadeln vissa språng, och jag märker att där måste jag göra något åt min egen styrka! Gymmet nästa alltså... =)
Jag längtar redan till nästa gång som är om 2 veckor!!
Dessutom är det årets första hoppträning för Haking, jag som taggat och längtat i 3 (!!!) månader på detta. Nä, inte den här gången heller ska lite snö försöka stoppa mig, tänkte jag.
Tack och lov så följde Julia med som mitt mentala stöd och andra hand. Utan henne hade jag nog inte åkt. Hjärtklappningen innan jag ens åkte hemifrån stallet var inte nådig... Men den gick över och så var det bara att köra lugnt och försiktigt.
Fille traskade in i transporten utan att blinka både innan och efter träningen. Älskade lilla prins!
Hoppträningen då? Alltså wow... Jag visste att jag skulle få ut så himla mycket av att träna för Haking. Han ger ris och ros direkt, precis vad jag behöver. Jag har så mycket hoppningsolater... Så nu ska jag äntligen få satsa på att bli rumsren i min ridning, som Haking uttryckte det. 3 saker som jag ska tänka på är:
1. Börja använda yttertygeln. Med yttertygeln sätter du ramen för hästen. Innertygeln är BARA till för att visa vägen och ställa. BARA! Alltså gör man allt annat med yttertygeln.
2. DIRIGERA hästen. Och kom ihåg innerskänkel - yttertygel.
3. Klappa ALLTID med innerhanden. Annars förstör du kommunikationen som du ska ha med yttertygeln.
Alltså det är egentligen så basic. Men jag är en virrpanna och fokus de senaste åren har mest varit på att få Fille att hoppa. Så min ridning har fått sättas åt sidan. Men nu, äntligen!
Och jag kände en sån enorm skillnad på sprången när jag styrde honom men yttertygeln. Han svarade så fint! Hade jag bara vetat detta innan.. Dock tror jag inte att vi hade kunnat börja träna för Haking förrän nu, mognandsmässigt.
Planen är att sätta grundridningen i några månader, sen tror jag att saker kommer att lossna för oss. Förhoppningen är ju att kunna hoppa en 110 bana med lätthet.
Jag fick känslan igår att höjden inte kommer att vara några problem, bara han får lite mer styrka och rutin. Han hoppar mig ur sadeln vissa språng, och jag märker att där måste jag göra något åt min egen styrka! Gymmet nästa alltså... =)
Jag längtar redan till nästa gång som är om 2 veckor!!
Hela hösten gick åt till rehab.
Tittade tillbaka på Instagram och fann hoppbilder från den 1 oktober, när Fille och jag svävade över en bred rosavit oxer på 110 cm på hemmaridbanan. Filles öron spikrakt framåt och man anar min euforiska spändhet i språnget. Personligt höjdrekord för oss!
Detta är över 2 månader sedan. Dagen efter vrickade Fille upp vänster fram igen efter lite bus i hagen. Bokade en akuttid på Brunmåla, de hade tid dagen efter. Perfekt! Förutom att vädret hade bestämt sig att visa sin allra sämsta sida.. Redan kl 10 på morgonen hade det falli 25 cm snö på hela Värmdö! Jag som hade tagit tjänstledigt. Inte fan tänkte jag ställa in veterinärbesöket för lite snö! Så iväg åkte jag med Fille i bak. Jag har nog aldrig varit så rädd. 222an var sämst plogade motorvägen i HELA Stockholm! Isvågor på vägen gjorde att vi max kunde köra i 60 km/h... Undrar vad Fille tänkte där bak när hela ekipaget bara skakade. Men fram kom vi, efter att ha åkt över Centralbron som var som en enda moddig snösörja, stått i kö med tusentals andra bilar på Klarastrandsleden och åkt fel i norra länken. Fille var lugn som en filbunke när jag öppnade skötardörren och tittade glatt ut. Tack gode gud att han är så jäkla snäll att köra runt med!!!! Veterinären konstaterade enbart en liten ömhet på hårt underlag i vänster varv. Ordinationen blev en 10-dagars metacamkur och skritt i 4 veckor. Lika bra att ge honom en ordentlig aktiv vila efter denna tuffa sommar. Samt för att en gång för alla få bort det som spökar i vänster fram. Sagt och gjort!
Igår kom sadelprovaren ut, äntligen skulle jag få min älskade CROWN-sadel omstoppad och fixad så att den återigen passar Filles rygg. Den som satt som en smäck i somras. Tänk vad fort det kan gå.
Vi hade äntligen fått börja trava för några dagar sedan, höll på dö av tristess. Den lyckan vart iallafall kortvarig. Han var nyskodd med 4-brodd och snösulor runt om, men nu var han dessutom varm i höger fram...Jippi. Hur lyckas han? Jag hoppas verkligen att det är en reaktion från skoningen..? Svårt att säga.
Hur skulle det gå med sadelprovningen nu undrade jag dock. Jag behövde inte undra så länge, det tog max fem minuter sen hade Kristin konstaterat att Fille dessutom var för sned i ryggen för att ens tänka på att prova ut en dressyrsadel. Det får vi ta framöver, nu är det fokus på att få tillbaka höger bogblad 5 cm, sa hon.
Så nu är jag sadellös tills jag får hem den, omstoppad och fin. Får hoppas höger framben gett med sig tills dess. Det blir nog bra till slut...
Detta är över 2 månader sedan. Dagen efter vrickade Fille upp vänster fram igen efter lite bus i hagen. Bokade en akuttid på Brunmåla, de hade tid dagen efter. Perfekt! Förutom att vädret hade bestämt sig att visa sin allra sämsta sida.. Redan kl 10 på morgonen hade det falli 25 cm snö på hela Värmdö! Jag som hade tagit tjänstledigt. Inte fan tänkte jag ställa in veterinärbesöket för lite snö! Så iväg åkte jag med Fille i bak. Jag har nog aldrig varit så rädd. 222an var sämst plogade motorvägen i HELA Stockholm! Isvågor på vägen gjorde att vi max kunde köra i 60 km/h... Undrar vad Fille tänkte där bak när hela ekipaget bara skakade. Men fram kom vi, efter att ha åkt över Centralbron som var som en enda moddig snösörja, stått i kö med tusentals andra bilar på Klarastrandsleden och åkt fel i norra länken. Fille var lugn som en filbunke när jag öppnade skötardörren och tittade glatt ut. Tack gode gud att han är så jäkla snäll att köra runt med!!!! Veterinären konstaterade enbart en liten ömhet på hårt underlag i vänster varv. Ordinationen blev en 10-dagars metacamkur och skritt i 4 veckor. Lika bra att ge honom en ordentlig aktiv vila efter denna tuffa sommar. Samt för att en gång för alla få bort det som spökar i vänster fram. Sagt och gjort!
Igår kom sadelprovaren ut, äntligen skulle jag få min älskade CROWN-sadel omstoppad och fixad så att den återigen passar Filles rygg. Den som satt som en smäck i somras. Tänk vad fort det kan gå.
Vi hade äntligen fått börja trava för några dagar sedan, höll på dö av tristess. Den lyckan vart iallafall kortvarig. Han var nyskodd med 4-brodd och snösulor runt om, men nu var han dessutom varm i höger fram...Jippi. Hur lyckas han? Jag hoppas verkligen att det är en reaktion från skoningen..? Svårt att säga.
Hur skulle det gå med sadelprovningen nu undrade jag dock. Jag behövde inte undra så länge, det tog max fem minuter sen hade Kristin konstaterat att Fille dessutom var för sned i ryggen för att ens tänka på att prova ut en dressyrsadel. Det får vi ta framöver, nu är det fokus på att få tillbaka höger bogblad 5 cm, sa hon.
Så nu är jag sadellös tills jag får hem den, omstoppad och fin. Får hoppas höger framben gett med sig tills dess. Det blir nog bra till slut...
Kunde inte somna inatt..
Så jag läste igenom HELA bloggen! Tror det första inlägget var från 2008 när jag hade flyttat tillbaka till Irland i januari. Vilka underbara minnen! Är SÅ glad att jag har bloggen att titta tillbaka i. Detta inlägg blir en rejäl trip down memory lane.
Har verkligen helt glömt hur mycket jag red på Irland. Hur orädd jag var! Hoppade upp på stallets största häst och red den svåraste terrängbanan. Vann en fälttävlanstävling på en häst jag suttit på en gång innan. Blir helt imponerad av mig själv! Man skulle vara 20 år igen.... Här är jag på Tough Guy som jag hoppade den svåraste terrängbanan "för skojs skull" på :D Måste älska outfiten HAHA!
Har verkligen helt glömt hur mycket jag red på Irland. Hur orädd jag var! Hoppade upp på stallets största häst och red den svåraste terrängbanan. Vann en fälttävlanstävling på en häst jag suttit på en gång innan. Blir helt imponerad av mig själv! Man skulle vara 20 år igen.... Här är jag på Tough Guy som jag hoppade den svåraste terrängbanan "för skojs skull" på :D Måste älska outfiten HAHA!
Fick också minnas min gamla katt Josie, hon var världens snällaste och sötaste lilla fluffis! Snällare katt fick men leta efter. Mitt lilla lodjur. Hon gick en tragisk död till mötes. Men innan det hade hon ett härligt kattliv. Bodde med hästarna i stallet och fångade sorkar på ängarna. Ville alltid komma och gosa och jamade och sprang fram till en så fort hon såg en när man kom hem från skolan. Som en katt ska vara! Kelig och tillgiven! Satt alltid och spanade vid stalltrappen och hade koll på vilka som gick förbi. 13 år blev hon <3
Någon jag inte nämnt nästan alls i bloggen är min gamla häst Lambada e: Gaugain de Lully. Vackrare häst fick man leta efter. Jag tror såhär i efterhand att jag mest köpte henne pga hennes utstrålning och färg. Apelkastad fux med tjock man och svans i mörkare färg. Bred vit bläs och några vita kotor och strumpor (jag inns inte exakt). Stora, fina, snälla ögon. Hon var dressyrstammad men jag hade för avsikt att hopptävla henne, hon var ändå hopphäst när vi köpte henne. Tyvärr var hon alldeles för svår för mig, jag kunde inte rida henne i form alls det första halvåret. Sedan började hennes bakben spöka. Jag trodde det var ryggen först för hon rev helt omotiverat när vi var på tävling trots att vi kom in rätt på hindrena. Hon kotade även över med bakbenen ibland så hon hade sår framtill. Jag var okunnig och fattade inte vad det var frågan om, samtidigt kom symptomen så smygande så det var svårt att sätta fingret på vad det kunde vara. Men jag visste att något var fel.
Vi åkte in och skaffade en sproilans ny Cliff Barnsbysadel på Mustang. Hon vilade just då, eftersom jag misstänte att hon hade ont i ryggen så jag red henne bara när vi skulle prova sadeln. Jag anade inte att det skulle vara sista gången jag någonsin satt på hennes rygg. Bara någon vecka senare studerade jag henne i hagen en sommarkväll. Det fanns ett dike som gick igenom hela hagen och när hon skulle ta sig över det blev hon så osäker, hon visste inte riktigt hur hon skulle ta sig över! Sen såg hon något i fjärran och travade mot staketet och jag såg hur hon släpade hovarna i marken och rörde sig riktigt skumt. Som om hon inte riktigt visste var hon hade bakbenen. Jag fick en stor klump i magen, för jag insåg att nu, nu MÅSTE jag ta henne till en veterinär.
Vi bokade tid på Ultuna, veterinären gjorde några neurologiska tester på henne. Det var hemskt att se, för hon klarade inte någon av dem. Hon kotade över kraftigt i nerförsbacke, att vända i en trång stallgång gick inte, hon lyfte inte på sina bakben och trampade inte runt som en normal häst skulle göra. Man misstänkte Wobblers Syndrome, som kan drabba hundar och unga hästar, men senare kom vi fram till att hon drabbats av Polyneuropati. Man kan läsa lite artiklar om det, bland annat denna; https://www.svd.se/nya-fall-av-mystisk-hastsjukdom.
Vi bokade tid på Ultuna, veterinären gjorde några neurologiska tester på henne. Det var hemskt att se, för hon klarade inte någon av dem. Hon kotade över kraftigt i nerförsbacke, att vända i en trång stallgång gick inte, hon lyfte inte på sina bakben och trampade inte runt som en normal häst skulle göra. Man misstänkte Wobblers Syndrome, som kan drabba hundar och unga hästar, men senare kom vi fram till att hon drabbats av Polyneuropati. Man kan läsa lite artiklar om det, bland annat denna; https://www.svd.se/nya-fall-av-mystisk-hastsjukdom.
Prognosen var inte speciellt god. Det hade dykt upp flera fall som liknade Lambadas, just den sommaren, om hästar som rörde sig konstigt och inte verkade ha koll på sina ben. De kallade den för den mystiska hästsjukdomen och ingen vet helt säkert ännu varför vissa hästar drabbades. De flesta fick avlivas, några hade blivit återställda efter ett års behandling och konvalescens.
Det var sommaren 2005 och jag skulle börja åk 3 i gymnasiet till hösten. Skolan tog mycket tid då jag gick naturinriktning och ingen i familjen hade kunskapen eller tiden att ha henne som konvalescent eller dräktig, då ett alternativ skulle varit att ta föl på henne. Risken fanns ju visserligen att hon skulle ramla och inte komma upp och då kunde både hon och fölet skadas. Beslutet var egentligen ganska enkelt, men känslomässigt var det det svåraste jag någonsin hade gjort.
Jag lämnade kvar Lambada på Ultuna den dagen. Jag kan fortfarande höra henne gnägga efter mig när jag gick, krampaktigt hållandes i en fläta jag klippt från hennes man medan tårarna rann längs med kinderna och den öronbedövande sorgen bankade i takt med hjärtat inifrån bröstet.
Kära lilla Lambada. Vilket öde. Jag drömmer ofta att jag valde att låta henne leva och att hon blev frisk så att jag kunde rida på henne igen. Jag tror det är hennes sätt att säga att hon har det bra där hon är nu. Eller att jag gjorde fel som lät henne gå..?
Nu blev det väldigt ledsamt här, men jag kände att jag måste skriva ner detta minne också. Jag har nog inte skrivit så mycket om det förut, för jag har skämts över att jag skickade henne till hästhimlen. Hon kunde ju ha blivit bra med rätt behandling och långtidskonvalescens? Men det gick inte då. Och jag tror att jag har förlåtit mig själv nu. Hyfsat iallafall. Jag har alltid sörjt att jag aldrig lärde mig rida henne riktigt bra. Jag hade henne knappt ett år. Vila i frid min fina lilla första egna häst <3
Jag lämnade kvar Lambada på Ultuna den dagen. Jag kan fortfarande höra henne gnägga efter mig när jag gick, krampaktigt hållandes i en fläta jag klippt från hennes man medan tårarna rann längs med kinderna och den öronbedövande sorgen bankade i takt med hjärtat inifrån bröstet.
Kära lilla Lambada. Vilket öde. Jag drömmer ofta att jag valde att låta henne leva och att hon blev frisk så att jag kunde rida på henne igen. Jag tror det är hennes sätt att säga att hon har det bra där hon är nu. Eller att jag gjorde fel som lät henne gå..?
Nu blev det väldigt ledsamt här, men jag kände att jag måste skriva ner detta minne också. Jag har nog inte skrivit så mycket om det förut, för jag har skämts över att jag skickade henne till hästhimlen. Hon kunde ju ha blivit bra med rätt behandling och långtidskonvalescens? Men det gick inte då. Och jag tror att jag har förlåtit mig själv nu. Hyfsat iallafall. Jag har alltid sörjt att jag aldrig lärde mig rida henne riktigt bra. Jag hade henne knappt ett år. Vila i frid min fina lilla första egna häst <3
Alltså kolla på honom!
Sakta men säkert blir Fillekillen modigare och modigare! Yohanna @yohannaeventing har gjort ett mastodontjobb med honom!
Tävlingen i Nynäshamn gick över förväntan, endast ett stopp i terrängen. Det trodde varken hon eller jag...
Sen fick han komma hem på bete i 3 veckor. Jag satte igång och red honom i 2 veckor sedan fick han åka tillbaka till Yohanna en månad. I helgen startade de igen, denna gång i Leksand och inledde med en snygg dressyrrunda som gav 64% och återigen en felfri hoppning. Dock lite för spännande hinder i terrängen, Fille blev utesluten på nästsista hindret. Är ändå otroligt stolt att de kom så långt! Fille behöver stanna och titta en gång innan han vågar hoppa. Hellre det tycker jag än att han stannar ut sig på ett enda och inte kommer vidare.. Han behöver bara samla på sig mer hinder på erfarenhetsbanken! Försiktig och modig är han <3 Ikväll ska de åka till Strömsholm och träna, sedan på lördag är det äntligen min tur att få hoppa terräng, sist var nog i april tror jag!
Tävlingen i Nynäshamn gick över förväntan, endast ett stopp i terrängen. Det trodde varken hon eller jag...
Sen fick han komma hem på bete i 3 veckor. Jag satte igång och red honom i 2 veckor sedan fick han åka tillbaka till Yohanna en månad. I helgen startade de igen, denna gång i Leksand och inledde med en snygg dressyrrunda som gav 64% och återigen en felfri hoppning. Dock lite för spännande hinder i terrängen, Fille blev utesluten på nästsista hindret. Är ändå otroligt stolt att de kom så långt! Fille behöver stanna och titta en gång innan han vågar hoppa. Hellre det tycker jag än att han stannar ut sig på ett enda och inte kommer vidare.. Han behöver bara samla på sig mer hinder på erfarenhetsbanken! Försiktig och modig är han <3 Ikväll ska de åka till Strömsholm och träna, sedan på lördag är det äntligen min tur att få hoppa terräng, sist var nog i april tror jag!
Halva 2017 har ju gått redan
Konstaterar det nu när jag sitter på jobbet. Inga elever på skolan betyder chill för mig :P
Ja, jag skickade upp Fille på terrängkollo den 1 juni, till en tjej som har hans halvbror och har mycket mer erfarenhet inom fälttävlan än vad jag har... Blev så trött på Fille när han skulle hålla på balla ur vid dikena, för blåa hinder, tja, you name it. Då kände jag att jag måste göra något drastiskt för jag tappar tålamodet och han känner min frustration så att det blir en ond spiral. Det var en chansning som bara visade sig bli succé! Yohanna ska nu alltså starta FIlle i hans första debutant i Nynäshamn på lördag! Hon rider honom jättefint och är tålmodig och lugn - precis vad han behöver!
Jag får stå på marken och se att det faktiskt GÅR! Känns superkul alltså! Inga förväntningar alls, jag ser det som en rolig grej och jag och Fille får lite skjuts på vägen. Ibland är det det enda som behövs för att hålla motivationen uppe. Jag vet att det kommer en lång, seg, kall och mörk vinter, då vill man veta att det KOMMER ATT GÅ någon dag, det man drömmer om.
Det här med att kunna säga Nej..
Jag har varit hästfri nu i snart 2 veckor. Folk frågar mig vad jag gör nu när jag inte har hästen hemma, jag måste ju ha massor med tid över? Kryper du inte på väggarna?. Och jag svarar att jag gör Så Lite Som Möjligt och Nej Absolut Inget kryp på väggarna, snarare tvärtom. Och fasen vad jag får säga nej till mycket saker. Personalfest, en annan häst som behöver ridas - kanske du vill rida den nu när din egen är på kollo?, fester osv osv. Men nej, jag vill faktiskt inte det. Jag tar igen 4 år av stress och hets, sömnlöshet, måsten... Jag älskar det! Jag är i grunden ganska lat av mig och kan med lätthet ödsla 13 h på en ny serie som just kommit ut på Netflix. Men det finns väldigt sällan tid till det. Jag har dessutom andra omgången av halsont på 2 veckor så jag BEHÖVER förmodligen ta det ganska lugnt.
Det får mig att reflektera över hur vi lever våra liv. Alla dessa måsten. Gymma, rida, jobba, har varit mitt liv de senaste månaderna. Jätteroligt såklart men Fan vad hetsigt egentligen! Så nä, nu när jag kan ta det lugnt så tänker jag verkligen göra det. Missförstå mig rätt, jag rider gärna din häst en annan gång, jag går gärna på personalfest, eller festar med kompisar men just nu passar det inte MIG.
Det är skönt att kunna säga nej.
Det får mig att reflektera över hur vi lever våra liv. Alla dessa måsten. Gymma, rida, jobba, har varit mitt liv de senaste månaderna. Jätteroligt såklart men Fan vad hetsigt egentligen! Så nä, nu när jag kan ta det lugnt så tänker jag verkligen göra det. Missförstå mig rätt, jag rider gärna din häst en annan gång, jag går gärna på personalfest, eller festar med kompisar men just nu passar det inte MIG.
Det är skönt att kunna säga nej.
Framsteg!
Alltså vilken start på säsongen!
Vi har fått en clear round rosett i vår första terränghoppning på 70 cm! Fille tyckte verkligen det var skitkul och vi bara körde på =) Fick massor med beröm från coachen som var med oss. "Vilken jäkla häst du har", sa han. Ja, jag säger också det. Vilken jäkla häst jag har!
Särskilt mtp gårdagen, när vi oplanerat fick debutera 1 meter hoppning på vårens första PaynRide. Planen var att hoppa 80+90 cm som uppvärmning inför nästa helgs lokala tävling där jag anmält mig till 90+100 cm. Jag får ett nedslag i första 80 cm och tänker VAFAN, nu rider jag om och sätter en nolla. Men icke! Jag har för dåligt grundtempo i båda rundorna i 80 cm och får ett löjligt nerslag i båda rundor. Ganska modstulen går jag ut från ridhuset och ner till framhoppningen som ligger en bit bort. Jag är nästsist i 90 cm klassen och tänker att jag hinner hoppa några språng på 90 cm innan det är min tur.
Vi har framhoppningen för oss själva och jag sätter igång. Upp med tempot och vi kommer in bättre och bättre på hindrena tills det flyter på. Det går lite för bra, är lite för inne i mitt, och jag glömmer bort tiden. Fort tillbaka till ridhuset där 90 cm klassen är slut! De trodde jag hade åkt hem. "Men du kan ju hoppa i 1metersklassen!". "Det fixar du!"
KLART jag fixar det tänker jag. Eller snarare MÅSTE fixa det förr eller senare, jag är ju anmäld till 1m nästa helg dessutom. Konstigt hur allt blir lite lättare när man bara vet att man måste göra en viss sak. Man kopplar in autopiloten och bara kör.
Inne på banan känns hindrena GIGANTISKA. F*ck. Vi är 3 som ska hoppa 1 meter. Vi får hoppa fram på hinder nr 1. Fille river det första han gör.
Klarar det på snudd andra gången. Väljer att inte hoppa en till oxer utan sparar på FIlle. Bättre att ta det sen när man ändå inte kommer hinna tänka...
Jag får hoppa sist, och jag har hjärtat i halsgropen och alla möjliga skräckscenarier i huvudet. Vi kommer över första hindret. Tredje hindret som är en stor oxer, kravlar sig Fille över. Älsklingen, han ger sitt allt! Jag inser att vi måste ha ÄNNU BÄTTRE GALOPP och trycker på honom lite till så han blir sur och sparkar bakut. Vi är båda lite skakiga resten av rundan men vi kämpar på tillsammans! Och kommer runt. Med endast ett nerslag och en extra volt innan ett hinder. Kombinationen klarar vi galant!
Vid frågan om jag vill hoppa igen, kraxar jag fram ett ja medans jag försöker få luft och fatta vad det precis är vi gjort. Vi har faktiskt hoppat vår första 1 metersbana utan ett enda stopp eller något annat hemskt!
I andra rundan får vi mycket bättre flyt, Fille är en riktig krigare men är trött och jag med så vi får två pet. Jag orkar inte hålla ihop honom tillräckligt. Men jäklar alltså. Jag säger då det. Vilken jäkla häst jag har! Han börjar verkligen leva upp till sitt namn. <3
Vi har fått en clear round rosett i vår första terränghoppning på 70 cm! Fille tyckte verkligen det var skitkul och vi bara körde på =) Fick massor med beröm från coachen som var med oss. "Vilken jäkla häst du har", sa han. Ja, jag säger också det. Vilken jäkla häst jag har!
Särskilt mtp gårdagen, när vi oplanerat fick debutera 1 meter hoppning på vårens första PaynRide. Planen var att hoppa 80+90 cm som uppvärmning inför nästa helgs lokala tävling där jag anmält mig till 90+100 cm. Jag får ett nedslag i första 80 cm och tänker VAFAN, nu rider jag om och sätter en nolla. Men icke! Jag har för dåligt grundtempo i båda rundorna i 80 cm och får ett löjligt nerslag i båda rundor. Ganska modstulen går jag ut från ridhuset och ner till framhoppningen som ligger en bit bort. Jag är nästsist i 90 cm klassen och tänker att jag hinner hoppa några språng på 90 cm innan det är min tur.
Vi har framhoppningen för oss själva och jag sätter igång. Upp med tempot och vi kommer in bättre och bättre på hindrena tills det flyter på. Det går lite för bra, är lite för inne i mitt, och jag glömmer bort tiden. Fort tillbaka till ridhuset där 90 cm klassen är slut! De trodde jag hade åkt hem. "Men du kan ju hoppa i 1metersklassen!". "Det fixar du!"
KLART jag fixar det tänker jag. Eller snarare MÅSTE fixa det förr eller senare, jag är ju anmäld till 1m nästa helg dessutom. Konstigt hur allt blir lite lättare när man bara vet att man måste göra en viss sak. Man kopplar in autopiloten och bara kör.
Inne på banan känns hindrena GIGANTISKA. F*ck. Vi är 3 som ska hoppa 1 meter. Vi får hoppa fram på hinder nr 1. Fille river det första han gör.
Klarar det på snudd andra gången. Väljer att inte hoppa en till oxer utan sparar på FIlle. Bättre att ta det sen när man ändå inte kommer hinna tänka...
Jag får hoppa sist, och jag har hjärtat i halsgropen och alla möjliga skräckscenarier i huvudet. Vi kommer över första hindret. Tredje hindret som är en stor oxer, kravlar sig Fille över. Älsklingen, han ger sitt allt! Jag inser att vi måste ha ÄNNU BÄTTRE GALOPP och trycker på honom lite till så han blir sur och sparkar bakut. Vi är båda lite skakiga resten av rundan men vi kämpar på tillsammans! Och kommer runt. Med endast ett nerslag och en extra volt innan ett hinder. Kombinationen klarar vi galant!
Vid frågan om jag vill hoppa igen, kraxar jag fram ett ja medans jag försöker få luft och fatta vad det precis är vi gjort. Vi har faktiskt hoppat vår första 1 metersbana utan ett enda stopp eller något annat hemskt!
I andra rundan får vi mycket bättre flyt, Fille är en riktig krigare men är trött och jag med så vi får två pet. Jag orkar inte hålla ihop honom tillräckligt. Men jäklar alltså. Jag säger då det. Vilken jäkla häst jag har! Han börjar verkligen leva upp till sitt namn. <3
Tiden går, drömmarna består
Nytt år, samma drömmar!
Känns som om 2017 kommer bli ett bra år (nu jinxar jag väl det..nåja), men jag tänker främst på jobbet och hästen. Jobbet rullar verkligen på, jag är inte lika trött längre. Troligtvis för att jag har kommit mer in i rollen som skolsköterska. Och sover 9 h per natt, haha...
Hästen sköter sig verkligen exemplariskt, han går från klarhet till klarhet och har gjort det sedan i somras efter hans sommarvila. Han har nu en veckas skrittvila då han känns lite seg i kroppen.
Som jag skrev i förra inlägget, jag är så sugen på unghästutbildningen! Men jag vet att det skulle bli tufft att genomföra det. Vet ju inte om jag får tjänstledigt från mina 2 jobb...
Jag kom på mig själv med att sitta och dagdrömma här på jobbet om varför jag har det här suget efter att bli bättre på det här med häst.... När familjen kom till Värmdö 1999 på vårvintern hade våra grannar 2 ponnys som vi fick hjälpa till med massor. Där lärde vi oss grunderna i att sköta hästar. Flickan som var ett år äldre än mig tävlade dessa 2 på väldigt hög nivå i ponnyhoppning. Hon var verkligen född på hästryggen, otroligt duktig. Och som jag såg upp till henne. Jag ville så gärna vara på hennes nivå.
Jag vill verkligen tävla på en högre nivå. Iallafall ha gjort ett antal starter i 130 och *klass i fälttävlan. Jag skulle vilja känna mig bekväm där. I alla mina år som jag har ridit har jag aldrig hoppat en bana på tävling på mer än 110. Det var någon enstaka gång på min storhäst, Lambada. Sen blev hon sjuk så vi fick hastigt ta bort henne. Efter det red jag mest unghästar på Irland. Där blev jag visserligen en riktigt skicklig ryttare, kunde hoppa upp och rida på vadsomhelst. Jag vann en fälttävlanstävling (debutantnivå) på en häst jag suttit på en gång förut. Då var jag 20. Nu är jag 30 och hade ett långt uppehåll innan jag började rida ordentligt igen. Jag är lite mer riskmedveten och lite mindre smidig, men drivet finns kvar!
Det är tufft att följa sin dröm. Jag jobbar extra varje månad utöver mitt 100% jobb, ska hinna med kompisar, familjen, dejta (som ni förstår är dejting just nu mycket lågt prioriterat)... Men jag är ändå glad att jag vägrar ge upp. En dag kommer jag dit. Och den dagen jag kommer dit, då vet jag att jag har gjort det alldeles på egen hand.
Är på riktigt...
...typ seriös med att åka till skåne hösten 2018 och gå unghästutbildningen på flyinge... Har redan börjat planera hur mycket pengar jag måste tjäna för att klara mig då jag bara har 24 veckor kvar från CSN att ta ut.
Kollade till och med upp idag om man får ta tjänstledigt från jobbet för studier. Och det får man, det får dessutom vara vilka studier som helst, behöver inte vara jobbrelaterat! Najs... Bara att börja spara pengar nu då!
Gaah,
Kollade till och med upp idag om man får ta tjänstledigt från jobbet för studier. Och det får man, det får dessutom vara vilka studier som helst, behöver inte vara jobbrelaterat! Najs... Bara att börja spara pengar nu då!
Gaah,
Vuxenlivet i mitt fall
Att vara vuxen är ju en slags frihet under ansvar. Att sköta sitt jobb (i mitt fall mina tre jobb) en häst, socialt liv och hälsa på mamma/pappa/syskon/morföräldrar tar SÅ mycket tid! Och tid blir en bristvara när man är vuxen. Lägg till sköta hemmet, matlagning, mathandling... Inte undra på att orken tryter. I mitt fall gör den verkligen det, jag äter 125 mg Levaxin per dag för att fungera normalt och är inte alls lika stresstålig som jag var förr. Jag kan inte sätta fingret på när allting började dala. Jag vet att jag var väldigt trött av mig redan när jag pluggade till sjuksköterska. Sen kom ju kraschen när det tog slut med mitt ex för 4,5 år sedan. Jag levde loppan på all min fritid för att dämpa ångesten samtidigt som jag jobbade/pluggade/tog hand om min häst. När jag för ett år sedan på sommaren hade såna sömnstörningar att jag inte kunde sova och bröt ihop för minsta lilla motgång för jag var så trött, lägg till att om jag hade mer än 2 saker jag behövde genomföra per dag så fick jag total ångest för att jag inte visste hur jag skulle orka med.. När jag tog mig till vårdcentralen och de konstaterade hypothyreos var lättnaden enorm! Det var så skönt att veta att det faktiskt var något fysiskt fel på mig, som var lätt att behandla! Jag fick även träffa en terapeut några gånger för att hantera stressen.
Efter det började allting vända till det bättre och jag kan idag konstatera att jag verkligen mår super! MEN, jag märker att jag inte kan planera in för mycket utan att jag känner den där kramande känslan i magen och tänker hur ska jag orka... Kanske är det åldern? Pushar 30 bast men jag känner mig som en gammal tant ibland. Måste verkligen planera in att träffa vänner och planera för fester, så att jag säkerligen är ledig dagen efter. Tant blir ju bakis på två glas öl numera.
Hursomhelst, tanken slog mig att jag pga detta även tappar kontakten med många av mina vänner från förr (studietiden bl a). Och det är synd. Vill bara att ni ska veta att jag tänker på er!
Sen lever jag så annorlunda liv jämfört med då, med hästen som tar tid och att jag bor ute på Värmdö. Många andra har ju barn och lever sina liv. Anledningarna är många nu när jag tänker efter.
Ska bjuda alla nya och gamla vänner på en hejdundrande fest när jag fyller 30 nästa sommar, för att fira livet och allt vad det innebär med nya och gamla bekantskaper och erfarenheter. Ja, så får det nog bli! Med en helt ledig dag efteråt såklart.
Den här kvällen är värd att skrivas om
Vet ni varför? Jo, för att jag tror att jag och Fille har slagit personbästa i bäst känsla på dressyrträningen.
Alltsååååå. Var ska jag börja? Till exempel sa inte Åsa till mig att ha lugna armar EN ENDA GÅNG (ok kanske någon enstaka liten viskning men ni fattar grejen). Bara "snabba fingrar". Och det ska ni veta, det är en bedrift i sig! 2,5 år tog det att vänja mig av med den ovanan. 2,5 år. Tack Toppen. Verkligen.
;)
Att han sedan orkar BÄRA sig själv i galoppen i flera flera flera varv samt dessutom öka och minska på farten I DET!!?? Ja, ni kan kanske förstå min lycka.
Världens bästa kille alltså! Idag var han dyr. Får se om han är lika dyr på lördag när det vankas hoppning med vattenmatta... <39
Sensommar och rosa hår
Just nu kretsar mitt liv runt jobbet, Fille och en ny mobil.
Fasen vad jag vill ha en ny mobil. I roséguld och med masssssssor med minne! För jag är en riktig paparazzi. Kan man klandra mig när jag har världens sötaste häst och ofta går på asnajsa festivaler? Då vill man ju dokumentera allt... Den jag ägt nu i två år är KASS! Inget minne och bara laggar.
Jag håller på siktar in mig på en iPhone 6s. Eftersom jag är för "ekonomisk" för en 7a och tveksam till det här med trådlösa lurar och annan laddare. Surt om man tappar den och det enda man har hemma är 15 "vanliga" laddare.... Nä.
Jo, sen gick jag ju och köpte med mig rosa inpackning till håret efter jag var hos frissan. Ville piffa till det lite. Eleverna på skolan tyckte det var roligt iallafall!
Har jobbat massor och börjar väl äntligen komma i fas, känner att jag har saker på gång och samtidigt kunnat avsluta saker som legat länge och grott. Mån-fre är många dagar på rad tycker jag ändå, och jag jobbade tom extra i lördags på Nacka. Puh.
Tävlar och tränar på med Fille, och det går bra! Han är så fin och duktig. Han har verkligen mognat över sommaren så tankar på att byta ut honom har lagts på hyllan ;) Antagligen så hörde han mina tankar... Vi har debuterat 95 cm i helgen, med bra resultat. Kanske inte världens bästa känsla, men det ska vi jobba på. Att hitta galoppen och avprångspunkterna. Jag är iallafall motiverad! Skönt!
Känner att vardagen rullar på. Har INGET jag kan klaga på =) Ska försöka komma iväg någon gång varje månad på minisemester och faktiskt så har jag något planerat nu varje månad fram till jul! Närmast blir det fjällen med familjeni syrrans fjällstuga, ska bli underbart mysigt.
Nu måste jag fortsätta jobba. Behövde en minipaus att skriva av mig =)
Fasen vad jag vill ha en ny mobil. I roséguld och med masssssssor med minne! För jag är en riktig paparazzi. Kan man klandra mig när jag har världens sötaste häst och ofta går på asnajsa festivaler? Då vill man ju dokumentera allt... Den jag ägt nu i två år är KASS! Inget minne och bara laggar.
Jag håller på siktar in mig på en iPhone 6s. Eftersom jag är för "ekonomisk" för en 7a och tveksam till det här med trådlösa lurar och annan laddare. Surt om man tappar den och det enda man har hemma är 15 "vanliga" laddare.... Nä.
Jo, sen gick jag ju och köpte med mig rosa inpackning till håret efter jag var hos frissan. Ville piffa till det lite. Eleverna på skolan tyckte det var roligt iallafall!
Har jobbat massor och börjar väl äntligen komma i fas, känner att jag har saker på gång och samtidigt kunnat avsluta saker som legat länge och grott. Mån-fre är många dagar på rad tycker jag ändå, och jag jobbade tom extra i lördags på Nacka. Puh.
Tävlar och tränar på med Fille, och det går bra! Han är så fin och duktig. Han har verkligen mognat över sommaren så tankar på att byta ut honom har lagts på hyllan ;) Antagligen så hörde han mina tankar... Vi har debuterat 95 cm i helgen, med bra resultat. Kanske inte världens bästa känsla, men det ska vi jobba på. Att hitta galoppen och avprångspunkterna. Jag är iallafall motiverad! Skönt!
Känner att vardagen rullar på. Har INGET jag kan klaga på =) Ska försöka komma iväg någon gång varje månad på minisemester och faktiskt så har jag något planerat nu varje månad fram till jul! Närmast blir det fjällen med familjeni syrrans fjällstuga, ska bli underbart mysigt.
Nu måste jag fortsätta jobba. Behövde en minipaus att skriva av mig =)
