Tiden går, drömmarna består

Nytt år, samma drömmar!

Känns som om 2017 kommer bli ett bra år (nu jinxar jag väl det..nåja), men jag tänker främst på jobbet och hästen. Jobbet rullar verkligen på, jag är inte lika trött längre. Troligtvis för att jag har kommit mer in i rollen som skolsköterska. Och sover 9 h per natt, haha...

Hästen sköter sig verkligen exemplariskt, han går från klarhet till klarhet och har gjort det sedan i somras efter hans sommarvila. Han har nu en veckas skrittvila då han känns lite seg i kroppen.

Som jag skrev i förra inlägget, jag är så sugen på unghästutbildningen! Men jag vet att det skulle bli tufft att genomföra det. Vet ju inte om jag får tjänstledigt från mina 2 jobb...

Jag kom på mig själv med att sitta och dagdrömma här på jobbet om varför jag har det här suget efter att bli bättre på det här med häst.... När familjen kom till Värmdö 1999 på vårvintern hade våra grannar 2 ponnys som vi fick hjälpa till med massor.  Där lärde vi oss grunderna i att sköta hästar. Flickan som var ett år äldre än mig tävlade dessa 2 på väldigt hög nivå i ponnyhoppning. Hon var verkligen född på hästryggen, otroligt duktig. Och som jag såg upp till henne. Jag ville så gärna vara på hennes nivå. 

Jag vill verkligen tävla på en högre nivå. Iallafall ha gjort ett antal starter i 130 och *klass i fälttävlan. Jag skulle vilja känna mig bekväm där. I alla mina år som jag har ridit har jag aldrig hoppat en bana på tävling på mer än 110. Det var någon enstaka gång på min storhäst, Lambada. Sen blev hon sjuk så vi fick hastigt ta bort henne. Efter det red jag mest unghästar på Irland. Där blev jag visserligen en riktigt skicklig ryttare, kunde hoppa upp och rida på vadsomhelst. Jag vann en fälttävlanstävling (debutantnivå) på en häst jag suttit på en gång förut. Då var jag 20. Nu är jag 30 och hade ett långt uppehåll innan jag började rida ordentligt igen. Jag är lite mer riskmedveten och lite mindre smidig, men drivet finns kvar!

Det är tufft att följa sin dröm. Jag jobbar extra varje månad utöver mitt 100% jobb, ska hinna med kompisar, familjen, dejta (som ni förstår är dejting just nu mycket lågt prioriterat)... Men jag är ändå glad att jag vägrar ge upp. En dag kommer jag dit. Och den dagen jag kommer dit, då vet jag att jag har gjort det alldeles på egen hand.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0