Kunde inte somna inatt..

Så jag läste igenom HELA bloggen! Tror det första inlägget var från 2008 när jag hade flyttat tillbaka till Irland i januari. Vilka underbara minnen! Är SÅ glad att jag har bloggen att titta tillbaka i. Detta inlägg blir en rejäl trip down memory lane.
Har verkligen helt glömt hur mycket jag red på Irland. Hur orädd jag var! Hoppade upp på stallets största häst och red den svåraste terrängbanan. Vann en fälttävlanstävling på en häst jag suttit på en gång innan. Blir helt imponerad av mig själv! Man skulle vara 20 år igen.... Här är jag på Tough Guy som jag hoppade den svåraste terrängbanan "för skojs skull" på :D Måste älska outfiten HAHA!
 


Fick också minnas min gamla katt Josie, hon var världens snällaste och sötaste lilla fluffis! Snällare katt fick men leta efter. Mitt lilla lodjur. Hon gick en tragisk död till mötes. Men innan det hade hon ett härligt kattliv. Bodde med hästarna i stallet och fångade sorkar på ängarna. Ville alltid komma och gosa och jamade och sprang fram till en så fort hon såg en när man kom hem från skolan. Som en katt ska vara! Kelig och tillgiven! Satt alltid och spanade vid stalltrappen och hade koll på vilka som gick förbi. 13 år blev hon <3
 


Någon jag inte nämnt nästan alls i bloggen är min gamla häst Lambada e: Gaugain de Lully. Vackrare häst fick man leta efter. Jag tror såhär i efterhand att jag mest köpte henne pga hennes utstrålning och färg. Apelkastad fux med tjock man och svans i mörkare färg. Bred vit bläs och några vita kotor och strumpor (jag inns inte exakt). Stora, fina, snälla ögon. Hon var dressyrstammad men jag hade för avsikt att hopptävla henne, hon var ändå hopphäst när vi köpte henne. Tyvärr var hon alldeles för svår för mig, jag kunde inte rida henne i form alls det första halvåret. Sedan började hennes bakben spöka. Jag trodde det var ryggen först för hon rev helt omotiverat när vi var på tävling trots att vi kom in rätt på hindrena. Hon kotade även över med bakbenen ibland så hon hade sår framtill. Jag var okunnig och fattade inte vad det var frågan om, samtidigt kom symptomen så smygande så det var svårt att sätta fingret på vad det kunde vara. Men jag visste att något var fel.
 
 
Vi åkte in och skaffade en sproilans ny Cliff Barnsbysadel på Mustang. Hon vilade just då, eftersom jag misstänte att hon hade ont i ryggen så jag red henne bara när vi skulle prova sadeln. Jag anade inte att det skulle vara sista gången jag någonsin satt på hennes rygg. Bara någon vecka senare studerade jag henne i hagen en sommarkväll. Det fanns ett dike som gick igenom hela hagen och när hon skulle ta sig över det blev hon så osäker, hon visste inte riktigt hur hon skulle ta sig över! Sen såg hon något i fjärran och travade mot staketet och jag såg hur hon släpade hovarna i marken och rörde sig riktigt skumt. Som om hon inte riktigt visste var hon hade bakbenen. Jag fick en stor klump i magen, för jag insåg att nu, nu MÅSTE jag ta henne till en veterinär.

Vi bokade tid på Ultuna, veterinären gjorde några neurologiska tester på henne. Det var hemskt att se, för hon klarade inte någon av dem. Hon kotade över kraftigt i nerförsbacke, att vända i en trång stallgång gick inte, hon lyfte inte på sina bakben och trampade inte runt som en normal häst skulle göra. Man misstänkte Wobblers Syndrome, som kan drabba hundar och unga hästar, men senare kom vi fram till att hon drabbats av Polyneuropati. Man kan läsa lite artiklar om det, bland annat denna; https://www.svd.se/nya-fall-av-mystisk-hastsjukdom.
 
Prognosen var inte speciellt god. Det hade dykt upp flera fall som liknade Lambadas, just den sommaren, om hästar som rörde sig konstigt och inte verkade ha koll på sina ben. De kallade den för den mystiska hästsjukdomen och ingen vet helt säkert ännu varför vissa hästar drabbades. De flesta fick avlivas, några hade blivit återställda efter ett års behandling och konvalescens.
Det var sommaren 2005 och jag skulle börja åk 3 i gymnasiet till hösten. Skolan tog mycket tid då jag gick naturinriktning och ingen i familjen hade kunskapen eller tiden att ha henne som konvalescent eller dräktig, då ett alternativ skulle varit att ta föl på henne. Risken fanns ju visserligen att hon skulle ramla och inte komma upp och då kunde både hon och fölet skadas. Beslutet var egentligen ganska enkelt, men känslomässigt var det det svåraste jag någonsin hade gjort.

Jag lämnade kvar Lambada på Ultuna den dagen. Jag kan fortfarande höra henne gnägga efter mig när jag gick, krampaktigt hållandes i en fläta jag klippt från hennes man medan tårarna rann längs med kinderna och den öronbedövande sorgen bankade i takt med hjärtat inifrån bröstet. 
Kära lilla Lambada. Vilket öde. Jag drömmer ofta att jag valde att låta henne leva och att hon blev frisk så att jag kunde rida på henne igen. Jag tror det är hennes sätt att säga att hon har det bra där hon är nu. Eller att jag gjorde fel som lät henne gå..?

Nu blev det väldigt ledsamt här, men jag kände att jag måste skriva ner detta minne också. Jag har nog inte skrivit så mycket om det förut, för jag har skämts över att jag skickade henne till hästhimlen. Hon kunde ju ha blivit bra med rätt behandling och långtidskonvalescens? Men det gick inte då. Och jag tror att jag har förlåtit mig själv nu. Hyfsat iallafall. Jag har alltid sörjt att jag aldrig lärde mig rida henne riktigt bra. Jag hade henne knappt ett år. Vila i frid min fina lilla första egna häst <3
 
 
 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0