Tiggypop

Ibland, tyvärr ganska ofta, kan jag verkligen känna så. Att jag kastar in handduken. Ger upp. Vill inte mer. Att jag inte är ämnad för detta. 

 

Kollade nyss igenom mitt Instagramflöde och första bilden föreställer min gamla studiekamrat från Ersta, glädjestrålande i vita sjukhuskläder och hon har skrivit "Praktik på Ekens barnavårdscentral, får klämma och känna på gravidmagar ... förstå att det finns en minimänniska därinne, det är ett mirakel" (typ något i den stilen). Helt lycklig var hon!

 

Min första tanke var att jag sov mig igenom den praktiken. Jag är lite smått avundsjuk på hur hon känner, så entusiastisk över sitt kommande yrkesliv inom vården. 

Att jag sov mig igenom en praktik borde varit ett varningstecken redan då!? Ändå genomförde jag hela utbildningen. Något måste man ju jobba med?

Skulle jag vetat då att jag x antal år senare fortfaramde skulle sitta och ångra mitt yrkesval så hade jag hoppat av där och då. Det gynnar ingen i längden, varken mig eller mina patienter/elever.

 

Jag borde verkligen aldrig blivit sjuksköterska.