Tiggypop

Så, ledsen för deppigt inlägg igår! Men tror att den "grå väggen" trängt sig in i hjärnan. 3 dagar med konstant dimma och 8 grader. Härliga tider, tvättäkta novemberväder! Mitt uppe i ekorrhjulet är man, livet handlar bara om att jobba, sova, handla mat, och så hästen.

 

Förutom igår, när mamma och pappa bjöd in till bio och middag! Ett välkommet bryt mitt i veckan. Jag rejsade till stallet och mockade åt Fille och rejsade tillbaka, bytte om och kastade mig på en buss till Slussen. Mådde illa på slutet, det är så sjukt gungigt på bussarna och jag är inte van... Nåja, promenaden från Slussen till Söderhallarna gjorde susen. Mådde prima sen. Vi sågs på en grekisk restaurang och vi alla åt Souvlaki med tsatsiki. Med ett glas rött vin. Mumma! Tror inte jag ätit någon riktig mat på flera dagar så jag kastade tyvärr i mig maten och åt sedan upp allas rester. Charmigt... 

Väl på bion köpte jag 5 olika Haribogodissorter i påse och en mellanstor cola. Åt inte upp allt såklart! 

 

Egentligen, det jag ville skriva av mig om är Fille. Jag flyttade ju honom till Stall Sandö som bara ligger fem minuter längre bort i slutet på augusti. Sen vi kom dit har jag haft 1 equiterapeut, 1 kiropraktor och 1 massör att titta på honom. Han har ju sitt kors som han måste få tillrättat ca 1 gång per år, sen har han vuxit i sommar och tappat alla muskler så operation bygga muskler är i full gång. Han fick en viloperiod för han verkade så trött och en vända trodde "vi" (inte jag egentligen men man får ju för sig saker så fort någon mer utbildad än en själv säger något) att han var halt. Nåja, efter mycket om och men, longering med viktboots (så konstig grej), akupunktur och lite skrittvila och en massa lusern så har vi nu ÄNTLIGEN kommit på rätt spår. Särskilt en värdefull hjälp har varit massörskan. Hon har varit ute hos Fille 2 gånger och nu har vi en plan. Han är svag i höger bak och kommer få massage där lite mer regelbundet men kortare pass. Hans kors och rygg är så fin efter hon varit där och knådat, jag har alltid tyckt att hans bakdel ser så knotig ut, så hoppas, hoppas att det kan bli bra och att han bygger en massa muskler och får en sån där härlig rund rumpa =) Hon kommer ut ikväll igen och har en sån där första kort session. 

 

Vi har också haft båda sadlar på omstoppning samt att tandläkaren kommer ut nästa vecka. Det är verkligen ALLTID något... Men det är även roligt, jag lär mig en massa, det känns kul att åka ut nu, finns så mycket kompetens runt omkring mig. Har fått så mycket svar på olika frågor jag haft om Fille och andra saker. Det är skönt att vi får allt "fixat" inför flytt till England....! 

 

Japp du hörde rätt! I mars bär flyttlasset av och Fille ska med! Jag har sagt upp mig från jobbet, Tom har nytt jobb och jag LÄNGTAR efter att få börja mitt nya liv med Tom! Jag ska gå ner i tid från och med januari för att ha tid att åka dit och reka ordentligt med stall och jobb, starta upp en bankkonto m.m. Sista jobbdagen är den 22/2. Känns så rätt! 

Ibland, tyvärr ganska ofta, kan jag verkligen känna så. Att jag kastar in handduken. Ger upp. Vill inte mer. Att jag inte är ämnad för detta. 

 

Kollade nyss igenom mitt Instagramflöde och första bilden föreställer min gamla studiekamrat från Ersta, glädjestrålande i vita sjukhuskläder och hon har skrivit "Praktik på Ekens barnavårdscentral, får klämma och känna på gravidmagar ... förstå att det finns en minimänniska därinne, det är ett mirakel" (typ något i den stilen). Helt lycklig var hon!

 

Min första tanke var att jag sov mig igenom den praktiken. Jag är lite smått avundsjuk på hur hon känner, så entusiastisk över sitt kommande yrkesliv inom vården. 

Att jag sov mig igenom en praktik borde varit ett varningstecken redan då!? Ändå genomförde jag hela utbildningen. Något måste man ju jobba med?

Skulle jag vetat då att jag x antal år senare fortfaramde skulle sitta och ångra mitt yrkesval så hade jag hoppat av där och då. Det gynnar ingen i längden, varken mig eller mina patienter/elever.

 

Jag borde verkligen aldrig blivit sjuksköterska.