Det här med att sälja och köpa hästar
Nej, jag ska inte sälja Fille.
Men tanken har slagit mig, självklart.
När jag bodde och jobbade på Irland med hästar så fick jag snabbt lära mig att det kommer alltid nya hästar. Jag kärade ner mig i många och blev jättesur när det kom köpare för att titta och provrida dem. Och jätteledsen när de sedan såldes. Men det kom alltid en ny häst att älska.
Samtidigt tänker jag på uttrycket "man vet vad man har men vad vet inte vad man får" och det är ju också sant. Man vet vad man har för problem med den häst man har (och sig själv såklart) och vet (förhoppningsvis) hur man tar itu med det. Människan är i grunden ganska lat och söker konstant nya vägar att göra det lättare för sig själv, till exempel, för att snabbare komma upp i klasserna kan man köpa sig en bättre häst. Men väldigt få har råd med det i denna sport och man kanske blir "fast" med det man har. "Det är ingen idé att sälja, jag får ingenting för hen ändå". Dessutom kanske nästa häst har dolda fel som man inte ser på en veterinärbesiktning som visar sig senare. Och det är ju surt. Man tappar kanske motivationen och säljer hästen för en spottstyver för att kämparglöden har slocknat helt.
Och det är så synd. Jag erkänner att motivationen inte är på topp jämt. Jag sitter lite där nu med Fille. Vi har precis börjat hoppa 90-cm banor och vi är båda noviser. Vi kämpar på men tvivlet gnager. "Hur långt ska vi komma". "Vi borde hoppa 110cm egentligen", "hur ska det gå på fälttävlanskursen, han är ju rädd för allt", och runt och runt. Man klankar ner på sig själv för att man inte är tillräckligt duktig, och det kostar skjortan att låta någon annan skola sin häst, samtidigt som att det är ju JAG som ska rida in honom helt själv. Så envis.
Ja, vi är envisa vi hästfolk. Jag är envis. Jag tänker inte ge upp än. Men tanken finns, är gräset grönare på andra sidan?
Men tanken har slagit mig, självklart.
När jag bodde och jobbade på Irland med hästar så fick jag snabbt lära mig att det kommer alltid nya hästar. Jag kärade ner mig i många och blev jättesur när det kom köpare för att titta och provrida dem. Och jätteledsen när de sedan såldes. Men det kom alltid en ny häst att älska.
Samtidigt tänker jag på uttrycket "man vet vad man har men vad vet inte vad man får" och det är ju också sant. Man vet vad man har för problem med den häst man har (och sig själv såklart) och vet (förhoppningsvis) hur man tar itu med det. Människan är i grunden ganska lat och söker konstant nya vägar att göra det lättare för sig själv, till exempel, för att snabbare komma upp i klasserna kan man köpa sig en bättre häst. Men väldigt få har råd med det i denna sport och man kanske blir "fast" med det man har. "Det är ingen idé att sälja, jag får ingenting för hen ändå". Dessutom kanske nästa häst har dolda fel som man inte ser på en veterinärbesiktning som visar sig senare. Och det är ju surt. Man tappar kanske motivationen och säljer hästen för en spottstyver för att kämparglöden har slocknat helt.
Och det är så synd. Jag erkänner att motivationen inte är på topp jämt. Jag sitter lite där nu med Fille. Vi har precis börjat hoppa 90-cm banor och vi är båda noviser. Vi kämpar på men tvivlet gnager. "Hur långt ska vi komma". "Vi borde hoppa 110cm egentligen", "hur ska det gå på fälttävlanskursen, han är ju rädd för allt", och runt och runt. Man klankar ner på sig själv för att man inte är tillräckligt duktig, och det kostar skjortan att låta någon annan skola sin häst, samtidigt som att det är ju JAG som ska rida in honom helt själv. Så envis.
Ja, vi är envisa vi hästfolk. Jag är envis. Jag tänker inte ge upp än. Men tanken finns, är gräset grönare på andra sidan?
Kommentarer
Trackback
