Tiggypop

Det tar emot att kolla upp nästa buss. Det är så långt till stallet. Det är kallt. Jag vet inte hur jag ska rida. Jag longerar nog bara.

Ska man tänka så när man ska göra något man älskar? För missförstå mig rätt, jag älskar fortfarande hästen jag rider. Men ridningen leder ingenvart. Och då försvinner lusten.

Jag har erbjudande om att ta henne på foder på heltid. Visst, gärna, men vem betalar?! Det regnar ju inte direkt pengar på mig. Skulle få jobba mer än jag hinner vara i stallet när jag dessutom redan har en häst som jag står och betalar för. Visa mig lite engagemang så kan jag hjälpa till i den mån jag kan ekonomiskt och med hela mitt hjärta. Men inte när ingenting ändras och det är jag som måste ta tag i allt. När det inte ens är min häst!

Nä, det får vara. Tror inte det blir så många ridturer framöver. Det tar emot att tänka så men det är den känslan jag har. Jag kommer ändå inte hinna rida mycket i sommar, kommer nog inte att prioritera att rida i sommar, då jag kommer jobba över 100 procent.

Jag får ta nya tag tills Fillepille växer upp, då jäklar ska det bli träna och tävla av!