Tiggypop

Kent ljuder ur mina högtalare. Den bästa depp-musiken om jag får säga det själv. Men jag är inte deppig, jag känner bara att jag går och väntar på någonting hela tiden. Kanske ljusare tider?

Jag har tak över huvudet, mat i magen och äntligen ett jobb. Kan knappt bärga mig tills jag har jobbat februari ut så jag kan få min lön så att jag kan överhuvudtaget börja göra saker. Det är första steget.

Har redan börjat planera sommarens aktiviteter så att man kan ha någonting att se fram emot. Jag velar fram och tillbaka om jag ska göra högskoleprovet eller inte, jag har ju egentligen ingen lust att plugga alls. Förstår inte vart min lust att prestera har försvunnit. Som liten var jag en riktig tävlingsmänniska, ambitiös i skolan och hade tålamod som hette duga. Ingenting av det har jag nu, iaf när det gäller studier. Vad är det för fel? Fast än jag VET att det är det enda som kommer ge mig en trygg framtid. Vart tog det vägen? Var ska jag hitta motivationen?

När det kommer till kärleken i mitt liv är jag ett vrak av känslor hit och dit. Håller fortfarande på att hämtar mig från den senaste pärsen... när ska eländet ta slut? Avskyr hela grejen. Vännerna säger " släpp det bara, gå vidare". Jag önskar det vore så enkelt! Jag är mest arg på mig själv över att jag lät mig bli så sårad. Och varför, varför....