Tiggypop

Fräscha brudar!

Du får inte knacka på min dörr

Om du inte är beredd att komma in

Du får inte göra om mitt namn

Och börja kalla mig för din

Du får inte vandra på min väg

Utan att visa mig ditt mål

Inte stjäla av min godhet

För att fylla upp ditt hål

 

Du får inte riva mina murar

Som jag omsorgsfullt har byggt

Om du inte skyddar mina drömmar

Så att jag kan somna tryggt

Du får inte ha mig som en dröm

När ja vill vara din verklighet

Du får inte säga att du hoppas om du inte tror du vet

 

Men du får ta den tid du behöver

För att förstå vad det är du vill

Du får be en bön om tiden

Du behöver räcker till

Och du får samla dina tankar

Så att våra själar kan få ro

Så att allting som vi lovade

Oss själva kan få gro

 

Och du får inte andas på min panna

Inte få mig falla mer

Om du inte sen kan stå för

All den oreda du ger

Och du får inte röra vid mitt hjärta

Som om allt var uppenbart

Men jag önskar inget hellre än att du gör allting mot mig snart

(Sonja Aldén - Du får inte)

Den här texten kunde inte beskriva bättre vad som hände mig. Snubben gjorde verkligen allting som man inte ska... Och så blev allt pannkaka och jag har fått kämpa med att bygga upp mina rivna murar (de är dock uppe nu igen)... Samma sak händer just nu med min närmsta tjejkompis, och säkert många andra där ute. Så en uppmaning till alla; Lek inte runt med folks känslor, om ni inte säkert vet vad det är ni vill i slutändan!

- Pans igår var sjukt skoj! Träffade många Värmdö-kompisar och vi dansade runt och hade jättetrevligt. Härliga tider.

- Livet är bra just nu. Väntar på första lönen, behöver tanka bilen. Har fått fast schema på dagiset ända fram till sommaren!

- Framtidsplanerna går bra, ska söka till Sjuksköterskeprogrammet i Stockholm till hösten har jag bestämt. Kan bli bra.

dikt till dig

Tis 16 dec 03 18:13

vi har hunnit med så mycket du å jag, i somras var vi tillsammans varje dag det var sol och bad och sommarjobb, hårt arbete och varma kvällsdopp. jag kände för dig. -kände du för mig? men hösten kom som vanligt och vi återvände till allt vardagligt jag till skolan, du till jobbet men inom mig levde hoppet att en dag ska det bli vi två jag anade ingenting då vi sågs sällan gjorde något däremellan jag märkte att vi gled ifrån varann medan mina känslor levde och brann jag kunde inte mycket göra om jag sagt nåt, hade du velat höra? nu hör jag inte av dig mera, jag undrar, finns det flera? Nu är julen redan här, och jag ser tillbaka, på alla minnen vi hunnit skapa jag kan inte klandra dig för ditt val, på sista tiden har jag krupit in i ett skal. men jag kan göra en sak som känns bra att önska dig allt gott och att du kul i jul ska ha! vem vet vad nästa år för med sig nya chanser och utmaningar för dig och för mig. kanske en dag får jag en ny chans till en blomstrande underbar romans

Detta skrev jag till min sommarkärlek vintern 2003 =)

Det gör lika ont nu som det gjorde då att inte få sina känslor besvarade!

I mitt nästa liv skulle jag vilja bli en björn. När man är björn måste man gå i ide, man bara sover i sex månader. Jag skulle kunna leva med det.
Innan man går i ide måste man äta kopiösa mängder mat. Jag skulle kunna leva med det också.  
När man är en björnhona så föder man sina ungar (som är valnötsstora) i sömnen. När man vaknar är ungarna halvt uppvuxna, gulliga, kramgoa björnungar. Jag skulle absolut kunna leva med det.  
När man är björnmamma vet alla att man menar allvar. Man klappar till vem som helst som stör ens ungar. När ungarna blir irriterande klappar man till dom med. Jag skulle definitivt kunna leva med det.  
Om man är björn FÖRUTSÄTTER ens partner att man vaknar med en morrning. Han FÖRUTSÄTTER att man har håriga ben och ett överflöd av underhudsfett. Japp... jag blir björn!

Dagens relativa luftfuktighet; 99%. Fantastiskt.

Den här veckan har vi även fått 35 minuter mera solljus.

.....Fantastiskt!

Man får försöka hitta dem såhär års. Mörkret och kylan är påfrestande, för både kropp och själ!

Åkte motsträvigt till stallet efter en halv Capricciosa från Plogen, men såfort jag kom in genom stallsdörren tog entusiasmen över. Det är inte alls så kallt ute bara man rör på sig, och motion behöver jag efter allt stillasittande idag.
Det blev ett lagom ridpass på grannens volt, och hoppade även ett litet hinder. Funderar på att åka på en tredagars kurs i fälttävlan med grannen i april, så måste bara hitta en häst...

Treåringar är snoriga, högljudda och energikrävande, ändå trivs jag ganska bra på jobbet än sålänge. Jag har varit ganska mycket emot barn (de som känner mig vet vad jag pratar om), men på dagiset där jag jobbar har vi hyfsat bra pli på dem och vissa är dom är faktiskt lite söta... Säger fortfarande inte att jag tänker skaffa en hel hög i framtiden bara för det! Det är ju väl känt att dagis är en riktig bakteriehärd och jag känner redan hur halsen raspar och väntar bara på att Inflensan som härjar där just nu ska slå till på mig...

Hoppas att våren kommer tidigt i år. Jag vill ha ljus och värme!

Annars är livet rätt okej just nu trots mörkret. Jag uthärdar och kämpar, som alla andra. Drömmer om ljumma sommarkvällar, att kunna gå barfota i gräset, ligga vid stranden/poolen med goda vänner och bara njuta av att leva. Jag vet att det kommer, och tills dess får man ta en dag i taget!

Kent ljuder ur mina högtalare. Den bästa depp-musiken om jag får säga det själv. Men jag är inte deppig, jag känner bara att jag går och väntar på någonting hela tiden. Kanske ljusare tider?

Jag har tak över huvudet, mat i magen och äntligen ett jobb. Kan knappt bärga mig tills jag har jobbat februari ut så jag kan få min lön så att jag kan överhuvudtaget börja göra saker. Det är första steget.

Har redan börjat planera sommarens aktiviteter så att man kan ha någonting att se fram emot. Jag velar fram och tillbaka om jag ska göra högskoleprovet eller inte, jag har ju egentligen ingen lust att plugga alls. Förstår inte vart min lust att prestera har försvunnit. Som liten var jag en riktig tävlingsmänniska, ambitiös i skolan och hade tålamod som hette duga. Ingenting av det har jag nu, iaf när det gäller studier. Vad är det för fel? Fast än jag VET att det är det enda som kommer ge mig en trygg framtid. Vart tog det vägen? Var ska jag hitta motivationen?

När det kommer till kärleken i mitt liv är jag ett vrak av känslor hit och dit. Håller fortfarande på att hämtar mig från den senaste pärsen... när ska eländet ta slut? Avskyr hela grejen. Vännerna säger " släpp det bara, gå vidare". Jag önskar det vore så enkelt! Jag är mest arg på mig själv över att jag lät mig bli så sårad. Och varför, varför....