Framsteg!
Alltså vilken start på säsongen!
Vi har fått en clear round rosett i vår första terränghoppning på 70 cm! Fille tyckte verkligen det var skitkul och vi bara körde på =) Fick massor med beröm från coachen som var med oss. "Vilken jäkla häst du har", sa han. Ja, jag säger också det. Vilken jäkla häst jag har!
Särskilt mtp gårdagen, när vi oplanerat fick debutera 1 meter hoppning på vårens första PaynRide. Planen var att hoppa 80+90 cm som uppvärmning inför nästa helgs lokala tävling där jag anmält mig till 90+100 cm. Jag får ett nedslag i första 80 cm och tänker VAFAN, nu rider jag om och sätter en nolla. Men icke! Jag har för dåligt grundtempo i båda rundorna i 80 cm och får ett löjligt nerslag i båda rundor. Ganska modstulen går jag ut från ridhuset och ner till framhoppningen som ligger en bit bort. Jag är nästsist i 90 cm klassen och tänker att jag hinner hoppa några språng på 90 cm innan det är min tur.
Vi har framhoppningen för oss själva och jag sätter igång. Upp med tempot och vi kommer in bättre och bättre på hindrena tills det flyter på. Det går lite för bra, är lite för inne i mitt, och jag glömmer bort tiden. Fort tillbaka till ridhuset där 90 cm klassen är slut! De trodde jag hade åkt hem. "Men du kan ju hoppa i 1metersklassen!". "Det fixar du!"
KLART jag fixar det tänker jag. Eller snarare MÅSTE fixa det förr eller senare, jag är ju anmäld till 1m nästa helg dessutom. Konstigt hur allt blir lite lättare när man bara vet att man måste göra en viss sak. Man kopplar in autopiloten och bara kör.
Inne på banan känns hindrena GIGANTISKA. F*ck. Vi är 3 som ska hoppa 1 meter. Vi får hoppa fram på hinder nr 1. Fille river det första han gör.
Klarar det på snudd andra gången. Väljer att inte hoppa en till oxer utan sparar på FIlle. Bättre att ta det sen när man ändå inte kommer hinna tänka...
Jag får hoppa sist, och jag har hjärtat i halsgropen och alla möjliga skräckscenarier i huvudet. Vi kommer över första hindret. Tredje hindret som är en stor oxer, kravlar sig Fille över. Älsklingen, han ger sitt allt! Jag inser att vi måste ha ÄNNU BÄTTRE GALOPP och trycker på honom lite till så han blir sur och sparkar bakut. Vi är båda lite skakiga resten av rundan men vi kämpar på tillsammans! Och kommer runt. Med endast ett nerslag och en extra volt innan ett hinder. Kombinationen klarar vi galant!
Vid frågan om jag vill hoppa igen, kraxar jag fram ett ja medans jag försöker få luft och fatta vad det precis är vi gjort. Vi har faktiskt hoppat vår första 1 metersbana utan ett enda stopp eller något annat hemskt!
I andra rundan får vi mycket bättre flyt, Fille är en riktig krigare men är trött och jag med så vi får två pet. Jag orkar inte hålla ihop honom tillräckligt. Men jäklar alltså. Jag säger då det. Vilken jäkla häst jag har! Han börjar verkligen leva upp till sitt namn. <3
Vi har fått en clear round rosett i vår första terränghoppning på 70 cm! Fille tyckte verkligen det var skitkul och vi bara körde på =) Fick massor med beröm från coachen som var med oss. "Vilken jäkla häst du har", sa han. Ja, jag säger också det. Vilken jäkla häst jag har!
Särskilt mtp gårdagen, när vi oplanerat fick debutera 1 meter hoppning på vårens första PaynRide. Planen var att hoppa 80+90 cm som uppvärmning inför nästa helgs lokala tävling där jag anmält mig till 90+100 cm. Jag får ett nedslag i första 80 cm och tänker VAFAN, nu rider jag om och sätter en nolla. Men icke! Jag har för dåligt grundtempo i båda rundorna i 80 cm och får ett löjligt nerslag i båda rundor. Ganska modstulen går jag ut från ridhuset och ner till framhoppningen som ligger en bit bort. Jag är nästsist i 90 cm klassen och tänker att jag hinner hoppa några språng på 90 cm innan det är min tur.
Vi har framhoppningen för oss själva och jag sätter igång. Upp med tempot och vi kommer in bättre och bättre på hindrena tills det flyter på. Det går lite för bra, är lite för inne i mitt, och jag glömmer bort tiden. Fort tillbaka till ridhuset där 90 cm klassen är slut! De trodde jag hade åkt hem. "Men du kan ju hoppa i 1metersklassen!". "Det fixar du!"
KLART jag fixar det tänker jag. Eller snarare MÅSTE fixa det förr eller senare, jag är ju anmäld till 1m nästa helg dessutom. Konstigt hur allt blir lite lättare när man bara vet att man måste göra en viss sak. Man kopplar in autopiloten och bara kör.
Inne på banan känns hindrena GIGANTISKA. F*ck. Vi är 3 som ska hoppa 1 meter. Vi får hoppa fram på hinder nr 1. Fille river det första han gör.
Klarar det på snudd andra gången. Väljer att inte hoppa en till oxer utan sparar på FIlle. Bättre att ta det sen när man ändå inte kommer hinna tänka...
Jag får hoppa sist, och jag har hjärtat i halsgropen och alla möjliga skräckscenarier i huvudet. Vi kommer över första hindret. Tredje hindret som är en stor oxer, kravlar sig Fille över. Älsklingen, han ger sitt allt! Jag inser att vi måste ha ÄNNU BÄTTRE GALOPP och trycker på honom lite till så han blir sur och sparkar bakut. Vi är båda lite skakiga resten av rundan men vi kämpar på tillsammans! Och kommer runt. Med endast ett nerslag och en extra volt innan ett hinder. Kombinationen klarar vi galant!
Vid frågan om jag vill hoppa igen, kraxar jag fram ett ja medans jag försöker få luft och fatta vad det precis är vi gjort. Vi har faktiskt hoppat vår första 1 metersbana utan ett enda stopp eller något annat hemskt!
I andra rundan får vi mycket bättre flyt, Fille är en riktig krigare men är trött och jag med så vi får två pet. Jag orkar inte hålla ihop honom tillräckligt. Men jäklar alltså. Jag säger då det. Vilken jäkla häst jag har! Han börjar verkligen leva upp till sitt namn. <3
